All that money, the money is the motive

...Så sålde man sina SHM biljetter. Lite mer bitter för varje status- och bilduppdatering på facebook, twitter och instagram som skrollas fram. Jag har typ förstått nu, ni är där och jag är här. Hemma en fredagkväll med Sveriges Rikes Lag, paragrafer, litteratur och överstrykningspennor OCH icke att förglömma: mitt nya handikapp...
Igår fick jag erfara det som man alltid ser på film. Tänk er en porrig sekreterare med glasögon, svinrygg och tight fodral. Självklart har hon en killer body och louboutins med sulor som skriker rött. Tjejen som anspelar på sex i precis allt hon gör- tuggar lite på pennan och tappar något på golvet, akta så inte kjolen spricker tänker man varje gång. Hon som alltid ingår i den obligatoriska kärleksscenen- den när tjejen får den hopplösa ungkarln och tårarna sprutar av glädje. Vad har det här med mig att göra börjar jag undra nu. Säkert ni också. Glöm bort allt det första jag sa, det var mest för att krydda storyn. Vi har tårar och glasögon gemensamt. Man kan ju hoppas att hon har bettskena också, ännu ett av mina många charmiga attribut. Punkt. Bittert. Tårarna sprutade förvisso inte men det var tårkalas som diskret skall torkas bort. Inte lätt med glasögon jag kan ta och tala om, de hamnade snett och hängde nedanför ena örat och under ögat.  Till råga på allt hade jag grå t-shirt på mig så tårarna som jag försökte torka bort fastnade ju på tröjan istället. Såg ut som svett istället. Bra.
Summa summarum: jag är ingen sexig sekreterare med louboutins med sulor som skriker rött. Det enda som skriker rött på mig är min näsa när jag varit ute och termomtern visar plus/minus noll. Puss på er.

Enjoy, nu höjer vi volymen och sjunger.
The weeknd- the morning.

X who?

Jag är inte trött, jag är ingenting. Jag saknar så mycket men mår egentligen bättre utan. Ibland undrar jag om jag hittat tillbaka helt eller om jag fortfarande står och trampar? Jag tänker ofta på vad andra tycker och om de fortfarande pratar om mig, om dig, om oss, om allt. Det har tagit hårt, väldigt hårt. Är det här jag nu? Har jag alltid varit såhär eller har 100% glada jag försvunnit? Är det här jag eller är det dagsform, PMS, p-piller, hungrig, trött, ensam, upp och ner eller är det här helt enkelt it? Förmodligen finns det ingen förklaring till allt.

Ska man helt enkelt acceptera att man ibland känner sig borttappad?

Dream big

I natt drömde jag om någon som jag knappt känner, (vill känna!) denne var iklädd päls och gjorde roliga saker. Egentligen är andras drömmar bland det tråkigaste man kan lyssna på, jag tänker alltid på annat när drömmar kommer på tals... inte medvetet utan det bara blir så. Förlåt i förskott till er som tänker förgylla min vardag med era tråkiga historier, en liten varning att jag kanske inte har full koll på vad ni just berättat.

För att inte vara alltför motsägelsefull avslutar jag inlägget där istället för att sväva iväg och berätta fortsättningen på drömmen... maybe next time, stay tuned!

Ska vi se om det fortfarande sitter i? Det kliar lite i skrivartarmen- medvetet val att inte benämna den (bloggtarmen?!) Det här med att blogga...jag skäms alltid lite när det kommer på tal och jag motvilligt måste erkänna och också inse att jag i princip är den enda som läser all kommersiell skit i form av bloggar. Åtminstone en del av de jag läser, inga brain surgery diskussioner direkt. Ibland har jag en speciell rutin och läsordning på bloggarna och när jag inser att  en timme av dagens pluggtimmar har gått förlorade måste jag erkänna mitt missbruk. Hjälp.  Jag får ändå ge dem att jag är lite fascinerad av hela fenomenet, tjejerna har lyckats åstadkomma så mycket debatter och diskussioner genom att uttrycka sina åsikter digitalt. Jag, däremot, är inte här för att vare sig provocera, inspirera, gömma eller glömma- det här är mest för att tömma mitt huvud och uppdatera vänner och familj runt om i världen. Raderna är stängda och inte för allmänheten. Så vi ger det ett försök, i bästa fall håller det några månader.

Hörs kanske igen, annars har det dött igen.